jbajoss

Nu är systemkameran införskaffad. Det blev en Sony 330. Jag stod och velade mellan en Nikon D3000 och Sony. Säljaren tyckte att jag skulle köpa Nikon VÄLDIGT mycket så diskussionen blev väldigt färgad åt det hållet. 99/100 valde ju Nikon. Jag tyckte att Nikonkameran hade lite skönare grepp och tydligen skulle optiken i objektivet vara bättre på Nikon. Kameran jag tog hade vunnit något pris för årets systemkamera. Så dålig kan den nog inte vara! Priset och bla. Live view-läget avgjorde tillslut. Jag hoppas jag blir nöjd i alla fall. Har provfotat lite nu. Vilken skillnad mot en kompaktkamera. Det går som inte att jämföra! KUL!



 

Byta den gröna slalomhjälmen till någon svart modell. Jag är lite ledsen. Jag gillar färgen och modellen, men tänker på att det kanske inte blir så tufft om jag köper en rosa jacka, vilket jag nog inte kommer att göra men ni fattar. Sedan har jag tänkt ha hjälmen några år.

Köpa en nyårsklänning! Jag har sett en snygg svart på Gina. Blir nog den om jag inte hittar en ny snyggare kandidat! Sedan blir det väl även en sväng på rean när jag liks är där.

På tal om mellandagsrea. Passar väl bättre än någonsin att införskaffa sig den där systemkameran nu! Ja det ska jag satsa på! Som tidigare nämnt ska jag även kika på en dator. Men känner inte lika stor längtan och behov till den, skulle vara om jag hittar en bra till rätt pris.

Myskväll med grannarna Jonsson! Det var verkligen länge sedan vi bara satt och myste i soffan till en bra film med massa gott! Jag och Jonsson den yngre har pratat en del om detta och det är bara att boka en dag!

Har även hört att någon som är bra på att åka skridskor ska lära mig att åka översteg baklänges, låter väl bra? Denne någon har en tuff uppgift framför sig. Vi får se vilken mellandag det blir!

Mer lek i snön lär det också bli! Helt sjukt vad mycket det har snöat under natten och det snöar fortfarande! Känns som att det var väldigt länge sedan det snöade såhär mycket på en och samma gång! Fönstret i köket är nästan helt övertäckt, coolt! Jag älskar snö! Och snöhögen utanför är gigantisk redan och det är bara 27 december! Med tanke på det, det går ju att köra skoter! När hände det senast att det gick att köra skoter i december? Det är så kul! Jag ska ta med mig någon på utflykt så småningom! 

Nyår då! HS, SJ, Mickiiiis, Mallan och Emmis. En god middag med dryck i trevligt sällskap och sedan får vi se åt vilket håll vindarna blåser! Förmodligen där det luktar mest & bäst fest! Tjoho!

Födelsedagsfest hos Daniel den andre, som fyller 22. Lär bli galet. Jag är taggad som vanligt när det gäller fest och ännu bättre är att jag ska ta bort gipset efter det! Träffar förmodligen även min vän Joss då också, efterlängtat och mycket nice! Kanske även drar med de svårövertalade bröderna Andersson om det tillåts?!

Har tänkt mig ett kalas även för mig själv. Jag har sparat det mest för att jag inte kunnat baka och för att så många åker bort under julen. En av nackdelarna med att fylla år så sent på året… Vi får se när det blir helt enkelt. Men jag ska se till att det blir!

Vara med mormor den fjärde när morfar ska till sjukhuset. Jag får nog till och med sova över!


Sen händer det alltid något oförutsägbart, spontant och en massa som inte är planerat. Vi får se vad det blir! 


Måste bara säga att jag tycker att min bloggkompis bloggar lite för sällan.
//JB

Det har varit en galet härlig jul! Kalle var sig lik, tomten kom, julmaten var god som vanligt och kusinerna var söta och rara så som de brukar vara! Jag fick mig ett par fina julklappar, lite mer pengar till min efterlängtade kamera som jag ska köpa. Kanske blir en dator också. Jag fick DKNY den rosa, en kokbok (nu vill de att jag ska flytta) Muffinsformar och dekorationsmallar av Jan och Lena. En jättefin mugg med mitt namn på blev min av Frida och Ella. Frida hade valt den alldeles själv. Sedan fick jag lite smått och gott, bland annat ett smyckeskrin, ett välbehövligt sådant eftersom mina smycken ligger lite överallt för tillfället.

Förutom julklappsutdelning bjöd julafton på de sällskapsspel jag och Sofie hade inhandlat till övriga tre familjemedlemmar. Dennis fick Uno spin, en rätt rolig och lite mer fartfylld variant på det klassiska unospelet. Den lite äldre skaran i släkten spelade ”Med andra ord”, vilket skapade en något hätsk stämning. Det är väl dock något man nästan alla är tävlingsmänniskor och hälften av dem dåliga förlorare. För den som inte vet så går det ut på att förklara ett ord med andra ord under tidspress. Det skrattades betydligt mer än det var dålig stämning. Våra urdåliga och helt sjuka förklaringar var orsaken till det.

Haha gissa ordet?

–   Man stoppar den i stjärten när man är het!

–   Eller så kan man ju stoppa den i munnen!

Juldagen sov vi nästan bort. Inte riktigt, men länge. I vanlig ordning kom Frida upp till Brånet för att väcka oss. Denna gång var vi dock redan vakna. Jag gick en promenad i det kalla vädret och när jag kom tillbaka hade de andra gjort det mysigt med gott julfika, lussekatter och pepparkakor. Jag hann inte vara inne länge då det började pratas om pulkåkning. Jag kände väl lite kluven inför det eftersom jag inte riktigt litar på min handled. Men jag övertalades att följa med. Det var tur, jag hade roligt och det gick superbra med handleden även fast det känns osäkert ibland. Väl tillbaka i värmen blev det lek och bus och senare god mat. Vi hade lite smått panik vad vi skulle bjuda på. Jag satt dagen innan och googlade i vild förtvivlan efter recept. Jag blev till och med medlem i matklubben där jag förövrigt faktiskt hittade ett väldigt gott recept på en tacokycklinggryta. Den passade verkligen alla, så den rekommenderas. Matklubben rekomenderas den med. Det är folk som skriver in recept så många är väldigt enkla att tillaga. Senare på kvällen blev det tävling i att ”sitta-i-90-grader-mot-en-vägg”. Pappa har blivit som galen i det när syrran satt i 10 minuter. Sofie har fortfarande rekordet för det slogs inga nya rekord. Jag åkte ut fort ( Jag har många bortförklaringar, en av dem att jag ville se klart Narnia). Tillslut blev det nog faktiskt så att vår yngsta deltagare, Frida sju år, fick ta hem segern. GRATTIS! Segraren, även kallad kojbyggaren, sov över hos mig. Det har blivit lite av en tradition. Vi brukar bygga en mysig koja, sen ligger vi och pratar hemligheter som bara tjejer kan. Den här gången somnade dock prinsessan på en blinkning, vilket var rätt skönt, när man hållit igång och lekt en hel dag!    

Annars då? Annandagen innehöll tv-spel och innebandy! JA FÖR FAN! INNEBANDY! Jag hade väl som mest tänkt springa lite på sidan om sådär. Jag tog inte ens med mig klubba. Olle frågade om jag inte skulle ta en klubba och prova ändå. Jovisst tänkte jag, vi ser väl hur det går. Efter uppvärmningen blev det smålagsspel. Jag hör bara ortopedens ord viska i mitt öra ”börja inte spela innebandy förrän 3-4 veckor efter avgipsningen, och skippa närkamperna”. Men som vanligt tänker jag inte så mycket och spelar ändå. Jag brås nog väldigt mycket på min far (han började cykla typ en dag efter sin miniskeloperation) även fast jag inte vill erkänna det. Jag  är ju egentligen inte någon vassare skytt, men det gick om möjligt sämre än vanligt på den fronten. Där viker sig handleden och jag känner att jag inte är lika stark som vanligt.

Trots detta kändes det bra. Det blev väl en del enhandssvingar och jag gick inte in i alla närkamper till 100 %. Men jag sprang och flåsade och svettades, vilket var ruggigt skönt och roligt. Jag är nog snart tillbaka. Jag har saknat att inte kunna sporta som vanligt.

Det blev inte en spontan corona ikväll. Ni försökte verkligen. Stor eloge till er. Jag är svårtövertalad ibland och nu känner jag mig lite tråkig. Hoppas ni hade kul ändå. Hoppas ditt mission-hoodtröjan går bra Micka. Jag litar på dig. Btw. Jag såg hockey ;) Sverige vann med 10-1. inte dåligt minsann! Något som är dåligt är att klaga på att det var en dålig och tråkig match. Visst är det kul med lite spänning, men jag är säker på att spänningen kommer när de ska möta lag som Ryssland, Canada och USA. Låt oss nu glädjas åt hur duktiga alla var och att pucken satt där den skulle! Jag är ingen expert, men efter vad jag har hört så kanske det blir ett guld i år. Heja Sverige!

Det snöar ute, för mig blir det sängen!

Go natt // JB

”Allt för ofta fastnar vi för en person som inte är värda oss, som behandlar oss som skit. Så länge vi får en lillfingernagel fortsätter vi att jaga den här personen och tycker att han är summan av allt det vackra i världen. Vi ser inte att det är en person som använder andra som leksaker och att vi inte är något undantag.

Det är svårt att klättra ur den fällan när vi väl har fallit i den, för ju mer känslor och tid vi investerar i en person, desto mer intalar vi oss själva att han måste vara värd det. Det är så vi motiverar vårt märkliga beteende för oss själva. Men det betyder inte att vi har rätt. JAGA DÄRFÖR ALDRIG NÅGON SOM INTE VILL HA DIG PÅ RIKTIGT! ”

Utdraget kommer från Henrik Fexeus bok "Alla får ligga". Jag måste vara mästarnas mästare på att fastna i "fällan" som beskrivs. Finns nog fler än jag som borde ta lärdom av detta...

//JB

… ha bruten handled. Ungefär 6 timmar efter att jag kom hem från utlandet halkade jag på den glashala marken. Jag kände igen den smärtan från när jag bröt ett ben i handen för lite mer än ett år sedan. Men det här var 20 gånger värre. Min kväll slutade på akuten. När jag kom in var det bara jag i väntrummet. Jag blev tilldelad en kölapp, men bara några minuter senare fick jag komma in och ta tempen, puls mm. Sedan fick jag fortsätta in till nästa väntrum. Där satt jag kanske 10 min innan jag fick komma in till ett undersökningsrum och träffa en läkare. Läkaren konstaterade ganska fort att det var något brutet och skickade upp mig på röntgen. Väl uppe på röntgen skulle jag se en telefonlur som jag skulle lyfta så att de skulle öppna dörren. Jag hade svårt att hitta, förvirringen var total. Jag gick åt helt fel håll, men till slut så fann jag luren. De tog bilder ur två olika vinklar. Det gjorde fruktansvärt ont och handen skakade men de fick några bra bilder. Tillbaka i undersökningsrummet fick jag svaret från röntgen. Och som befarat, mycket riktigt: Handledsbrott, strålbenet brutet. Nu skulle jag få gips, men först skulle läkaren bryta till benet. Han berättade att jag först skulle få bedövning. Mina tårar började forsa ner, vilket de i och för sig hade gjort mer eller mindre hela tiden. Han undrade om jag var rädd för sprutor. Jag är egentligen inte rädd men bara tanken och situationen gjorde mig gjorde mig väldigt darrig. Själva sticket var inget problem, känslan av när bedövningen spred sig var konstig. Det var som om hela handen bara stelnade till. Tjugo minuter senare kom läkaren tillbaka och började bryta lite smått. Men det gjorde fortfarande ont så han tog en spruta till. Efter ytterligare ett tag kom han tillbaka. Nu var det 4 personer i mitt rum. En läkare, två gipsdamer och en At-läkare. Ena gipsdamen tog tag i min överarm och läkaren började trycka och dra kring handen och handleden. Det gjorde inte ont alls, men det var läskigt. At-läkaren frågade läkaren ifall det gick bra. Läkaren svarade att han inte hade känt att det ”klickade” på plats. Det skulle han aldrig känna. Jag blev lite smått orolig. Men svullnaden gick ner så det var dags gips. Nu ska de sluta med färggips (av någon anledning). Så det var förstås givet att ta det. Gipsdamen tyckte att jag skulle ta röd (så här till jul,) vilket jag också gjorde. När hon lindat färdigt det röda såg jag något lyriskt i hennes blick. ”Får jag göra en polkagris?” Jag tyckte att det lät tufft. ”Visst”. Så det blev polkagrisgips. Efter detta skulle jag röntga igen. Jag reste mig upp från britsen men blev snabbt stoppad. ”Vill du inte åka?” Det ville jag. Röntgen gick bra, kände inget av min hand då. Efter röntgen fick jag vänta. Jag är van vid långa väntetiden på akuten men allt annat hade ju gått så fort. Det var tråkigt att ligga där. Jag var grinig. Jag började tänka mer på att jag skulle bli borta från innebandyn osv. Tillslut kom läkaren in i rummet igen och meddelade att bilderna såg bra ut och att jag äntligen kunde få åka hem. Jag tog taxi hem. Taxichauffören var väldigt snäll och pratglad, jag var mest trött men flikade flitigt in i konversationen. Hemma svängde hon upp på gården och det var dags att betala. Mitt visaungkort funkade inte, så det var bara att hämta pappa som fick gå ut och lösa ut krymplingen. Klockan var efter tre när jag la mig för att sova men den hann bli ett bra tag efter det innan jag faktiskt somnade.

Nu ska jag troligtvis ha gipset i 4 veckor (vet inte exakt) och det är inte alls roligt på något sätt. Jag känner mig handikappad och ynklig som inte ens kan knyta skorna. Men det börjar bli aningens bättre tror jag. Fast ibland börjar det verka och bulta hårt, speciellt på kvällarna. Jag googlade lite på handledsbrott och kom in på ett forum. Det stod inte mycket som gjorde mig glad. Men ett citat gjorde mig lite bättre till mods. ”Ett brutet strålben, det är vad ALLA båtbensbrytare önskar sig om de kunde byta...” Bryter man båtbenet som sitter nedanför strålbenet, är det nämligen kring tre månaders gipstid. Lite glad får jag nog vara ändå. Och det finns ju de som har det så väldigt mycket värre. :)

    
     

I lördags kom jag hem från ett soligt och varmt Gran Canaria. Där borta gjorde vi inget spektakulärt utan tog det som mest lugnt. Solade, badade, åkte lite vattensport, åt god mat, drack jordgubbsmjölk, sprang och njöt av utsikten.

Som tidigare nämnt var det bergigt. Vi bodde så att säga högst upp på berget i Playa de Amadores, en liten by 20 minuters promenad från Puerto Rico. Till den fina stranden i Amadores var det ungefär 2 kilometer. Inte 2 kilometer raksträcka utan 2 kilometer ”kringelkroksväg” ner för berget. Hem var det som ni kan räkna ut brant uppför!När vi tidigare skulle bestämma hotell hade vi detta i åtanke men sedan tänkte vi att lite motion skadar inte, givetvis inte, men det kunde fått vara lite närmre.

Hotellet, Eden, var bra. Pizzorna, inget att hurra för (är skinka på en Capricciosa = korv?). När vi skulle se El Classico blev vi också besvikna eftersom resturangens ”spelmän” förstörde stämningen genom att sjunga och spela typiskt spansk musik på högsta volym. 
    
Varje kväll anordnade hotellets ”Entertainmentcrew” olika shower där de hyrde ut artister utifrån. Första kvällen skulle bli den första och sista showen vi såg. Inte för att de var dåliga, vi hann oftast inte tillbaka till hotellet till klockan nio. I alla fall, Vi såg Chris Mooney. Han sjöng covers av olika slag och spelade gitarr som en gud. När han spelade ”Lord of the dance” blev jag så grymt imponerad att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Jag satt på min stol och bara stirrade på hans fingrar som rörde sig snabbare än jag vet inte vad. Jag trodde inte att jag blev så exalterad av gitarrspel, men tydligen.
    
Annars pratade jag med en man i åldern 45+ om livet. Jag höll på att komma underfund med hur man tar fina kort i mörkret när han plötsligt dök upp från ingenstans. Jag måste ha sett livrädd ut. Hans kommentar var då ”du behöver inte vara rädd, jag har själv två barn”. Så han berättade om dem, en pluggade till civilingenjör på Chalmers och de var väldigt stolta över honom. Jag försökte vara lite rolig och sa: ”Det är alltså han man ska satsa på”. Mannen började skratta högljutt: ”Ja verkligen, jag kan föremedla kontakten”. Jag kände genast att jag sagt för mycket och begav mig genast in på hotellrummet.

Några snygga pojkar såg jag allt för få av. Jag har inte ens tagit någon paparazzibild! Skandal!? Joss har en teori om att de snygga pojkarna visade sig efter klockan elva, dvs. när jag lagt mig. Det är givetvis mycket möjligt, men fanns inte mycket till partyliv på det där stället. Var rätt dött. Förmodligen mer av det i Puerto rico. Fast mest i Playa del Ingles såklart, om vi snackar Gran Canaria. De söta pojkarna jag trots allt fastnade för, hade oturligt nog redan flickvän. What to do…? Han kommer!

Sammanfattningsvis så var det en mycket trevlig semester, men nästa gång blir det med tjejerna hoppas jag! ;)

Rapportering fran kanarieholmarna! Soligt, varmt och skont! Inget att klaga pa, forutom alla berg! Vi ses snart! // JB