jbajoss

… ha bruten handled. Ungefär 6 timmar efter att jag kom hem från utlandet halkade jag på den glashala marken. Jag kände igen den smärtan från när jag bröt ett ben i handen för lite mer än ett år sedan. Men det här var 20 gånger värre. Min kväll slutade på akuten. När jag kom in var det bara jag i väntrummet. Jag blev tilldelad en kölapp, men bara några minuter senare fick jag komma in och ta tempen, puls mm. Sedan fick jag fortsätta in till nästa väntrum. Där satt jag kanske 10 min innan jag fick komma in till ett undersökningsrum och träffa en läkare. Läkaren konstaterade ganska fort att det var något brutet och skickade upp mig på röntgen. Väl uppe på röntgen skulle jag se en telefonlur som jag skulle lyfta så att de skulle öppna dörren. Jag hade svårt att hitta, förvirringen var total. Jag gick åt helt fel håll, men till slut så fann jag luren. De tog bilder ur två olika vinklar. Det gjorde fruktansvärt ont och handen skakade men de fick några bra bilder. Tillbaka i undersökningsrummet fick jag svaret från röntgen. Och som befarat, mycket riktigt: Handledsbrott, strålbenet brutet. Nu skulle jag få gips, men först skulle läkaren bryta till benet. Han berättade att jag först skulle få bedövning. Mina tårar började forsa ner, vilket de i och för sig hade gjort mer eller mindre hela tiden. Han undrade om jag var rädd för sprutor. Jag är egentligen inte rädd men bara tanken och situationen gjorde mig gjorde mig väldigt darrig. Själva sticket var inget problem, känslan av när bedövningen spred sig var konstig. Det var som om hela handen bara stelnade till. Tjugo minuter senare kom läkaren tillbaka och började bryta lite smått. Men det gjorde fortfarande ont så han tog en spruta till. Efter ytterligare ett tag kom han tillbaka. Nu var det 4 personer i mitt rum. En läkare, två gipsdamer och en At-läkare. Ena gipsdamen tog tag i min överarm och läkaren började trycka och dra kring handen och handleden. Det gjorde inte ont alls, men det var läskigt. At-läkaren frågade läkaren ifall det gick bra. Läkaren svarade att han inte hade känt att det ”klickade” på plats. Det skulle han aldrig känna. Jag blev lite smått orolig. Men svullnaden gick ner så det var dags gips. Nu ska de sluta med färggips (av någon anledning). Så det var förstås givet att ta det. Gipsdamen tyckte att jag skulle ta röd (så här till jul,) vilket jag också gjorde. När hon lindat färdigt det röda såg jag något lyriskt i hennes blick. ”Får jag göra en polkagris?” Jag tyckte att det lät tufft. ”Visst”. Så det blev polkagrisgips. Efter detta skulle jag röntga igen. Jag reste mig upp från britsen men blev snabbt stoppad. ”Vill du inte åka?” Det ville jag. Röntgen gick bra, kände inget av min hand då. Efter röntgen fick jag vänta. Jag är van vid långa väntetiden på akuten men allt annat hade ju gått så fort. Det var tråkigt att ligga där. Jag var grinig. Jag började tänka mer på att jag skulle bli borta från innebandyn osv. Tillslut kom läkaren in i rummet igen och meddelade att bilderna såg bra ut och att jag äntligen kunde få åka hem. Jag tog taxi hem. Taxichauffören var väldigt snäll och pratglad, jag var mest trött men flikade flitigt in i konversationen. Hemma svängde hon upp på gården och det var dags att betala. Mitt visaungkort funkade inte, så det var bara att hämta pappa som fick gå ut och lösa ut krymplingen. Klockan var efter tre när jag la mig för att sova men den hann bli ett bra tag efter det innan jag faktiskt somnade.

Nu ska jag troligtvis ha gipset i 4 veckor (vet inte exakt) och det är inte alls roligt på något sätt. Jag känner mig handikappad och ynklig som inte ens kan knyta skorna. Men det börjar bli aningens bättre tror jag. Fast ibland börjar det verka och bulta hårt, speciellt på kvällarna. Jag googlade lite på handledsbrott och kom in på ett forum. Det stod inte mycket som gjorde mig glad. Men ett citat gjorde mig lite bättre till mods. ”Ett brutet strålben, det är vad ALLA båtbensbrytare önskar sig om de kunde byta...” Bryter man båtbenet som sitter nedanför strålbenet, är det nämligen kring tre månaders gipstid. Lite glad får jag nog vara ändå. Och det finns ju de som har det så väldigt mycket värre. :)