För muntert för min smak...
Jag kan inte annat än att känna en gnutta hat när jag ser JB:s bilder å hör hur underbart det var! Trots att jag känner glädje för min väns skull är det ändå tungt att jag varit här å inte gjort något för att främja min livssituation, snarare tvärtom. Medan hon har varit å solat å badat i härligt väder så jag hunnit med en del jag med...
*Förlorat ÄNNU en innebandymatch! Med ganska förnedrande resultat dessutom
*Förstått att jag har blivit galet playad en längre tid
*Gjort illa en muskel i nacken vilket gör att jag inte kan titta åt olika håll utan å röra hela överkroppen
*Fått dissen två gånger av samma person, borde tycka att första gången räcker men icket! Vi försöker alltid igen
*Halkat å skadat handleden, detta 4 dagar sedan å det känns fortfarande
*Ännu inte tagit grissprutan, inte heller bestämt klart när eller om jag ens ska göra det
Men det är tur att jag inte alls är nå bitter, känns bra! Det kan ju troligtivs bara bli bättre, vilket det blev i samband med JB hemkomst! Äntligen är min sena msn- å duettvän tillbaka så vi kan gömma oss för alla missfoster med hjälp av musik å allmänt flummande...
Får också känna glädje varje dag på jobbet där man blir överöst med kärlek, visserligen är det bara kärlek från 1-5 åringar men det är inte alls sämre kärlek för det!
Efter detta inlägg kommer jag väl falla in i rollen som den pessimistiska vilket inte alls stämmer särskillt dåligt eftersom jag jämförs med JB som typ alltid är glad utåt (kanske inte alltid på sena helgnätter ;P ) men annars, å det är därför man gillar henne då man slipper en massa komplikationer å bara behöver vara! Jag kan öckså vara glad å uppåt, men jag är en känslomänniska. Mår jag dåligt så gör jag det fullt ut å sen gåre över, blir jag arg så visar jag oftast det osv. vilket jag fått mycket skit för förut men; Hey, sån är jag, take it or leave it! Sen anser jag att ironi är humor å jag är inte så dålig på att spela på ironin i sociala sammanhang vilket kan ge mig folk en felaktig bild om att jag skulle vara djävulen själv, men...ehm...det stämmer inte...
Att tänka på: Behövs män? Eller är de bara överskattade?
*Förlorat ÄNNU en innebandymatch! Med ganska förnedrande resultat dessutom
*Förstått att jag har blivit galet playad en längre tid
*Gjort illa en muskel i nacken vilket gör att jag inte kan titta åt olika håll utan å röra hela överkroppen
*Fått dissen två gånger av samma person, borde tycka att första gången räcker men icket! Vi försöker alltid igen
*Halkat å skadat handleden, detta 4 dagar sedan å det känns fortfarande
*Ännu inte tagit grissprutan, inte heller bestämt klart när eller om jag ens ska göra det
Men det är tur att jag inte alls är nå bitter, känns bra! Det kan ju troligtivs bara bli bättre, vilket det blev i samband med JB hemkomst! Äntligen är min sena msn- å duettvän tillbaka så vi kan gömma oss för alla missfoster med hjälp av musik å allmänt flummande...
Får också känna glädje varje dag på jobbet där man blir överöst med kärlek, visserligen är det bara kärlek från 1-5 åringar men det är inte alls sämre kärlek för det!
Efter detta inlägg kommer jag väl falla in i rollen som den pessimistiska vilket inte alls stämmer särskillt dåligt eftersom jag jämförs med JB som typ alltid är glad utåt (kanske inte alltid på sena helgnätter ;P ) men annars, å det är därför man gillar henne då man slipper en massa komplikationer å bara behöver vara! Jag kan öckså vara glad å uppåt, men jag är en känslomänniska. Mår jag dåligt så gör jag det fullt ut å sen gåre över, blir jag arg så visar jag oftast det osv. vilket jag fått mycket skit för förut men; Hey, sån är jag, take it or leave it! Sen anser jag att ironi är humor å jag är inte så dålig på att spela på ironin i sociala sammanhang vilket kan ge mig folk en felaktig bild om att jag skulle vara djävulen själv, men...ehm...det stämmer inte...
Att tänka på: Behövs män? Eller är de bara överskattade?
Kommentarer
Trackback
