Hemma från Gran Canaria
I lördags kom jag hem från ett soligt och varmt Gran Canaria. Där borta gjorde vi inget spektakulärt utan tog det som mest lugnt. Solade, badade, åkte lite vattensport, åt god mat, drack jordgubbsmjölk, sprang och njöt av utsikten.
Som tidigare nämnt var det bergigt. Vi bodde så att säga högst upp på berget i Playa de Amadores, en liten by 20 minuters promenad från Puerto Rico. Till den fina stranden i Amadores var det ungefär 2 kilometer. Inte 2 kilometer raksträcka utan 2 kilometer ”kringelkroksväg” ner för berget. Hem var det som ni kan räkna ut brant uppför!När vi tidigare skulle bestämma hotell hade vi detta i åtanke men sedan tänkte vi att lite motion skadar inte, givetvis inte, men det kunde fått vara lite närmre.
Hotellet, Eden, var bra. Pizzorna, inget att hurra för (är skinka på en Capricciosa = korv?). När vi skulle se El Classico blev vi också besvikna eftersom resturangens ”spelmän” förstörde stämningen genom att sjunga och spela typiskt spansk musik på högsta volym.
Varje kväll anordnade hotellets ”Entertainmentcrew” olika shower där de hyrde ut artister utifrån. Första kvällen skulle bli den första och sista showen vi såg. Inte för att de var dåliga, vi hann oftast inte tillbaka till hotellet till klockan nio. I alla fall, Vi såg Chris Mooney. Han sjöng covers av olika slag och spelade gitarr som en gud. När han spelade ”Lord of the dance” blev jag så grymt imponerad att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Jag satt på min stol och bara stirrade på hans fingrar som rörde sig snabbare än jag vet inte vad. Jag trodde inte att jag blev så exalterad av gitarrspel, men tydligen.
Annars pratade jag med en man i åldern 45+ om livet. Jag höll på att komma underfund med hur man tar fina kort i mörkret när han plötsligt dök upp från ingenstans. Jag måste ha sett livrädd ut. Hans kommentar var då ”du behöver inte vara rädd, jag har själv två barn”. Så han berättade om dem, en pluggade till civilingenjör på Chalmers och de var väldigt stolta över honom. Jag försökte vara lite rolig och sa: ”Det är alltså han man ska satsa på”. Mannen började skratta högljutt: ”Ja verkligen, jag kan föremedla kontakten”. Jag kände genast att jag sagt för mycket och begav mig genast in på hotellrummet.
Några snygga pojkar såg jag allt för få av. Jag har inte ens tagit någon paparazzibild! Skandal!? Joss har en teori om att de snygga pojkarna visade sig efter klockan elva, dvs. när jag lagt mig. Det är givetvis mycket möjligt, men fanns inte mycket till partyliv på det där stället. Var rätt dött. Förmodligen mer av det i Puerto rico. Fast mest i Playa del Ingles såklart, om vi snackar Gran Canaria. De söta pojkarna jag trots allt fastnade för, hade oturligt nog redan flickvän. What to do…? Han kommer!
Sammanfattningsvis så var det en mycket trevlig semester, men nästa gång blir det med tjejerna hoppas jag! ;)
